Exakt så känner jag. Och det behöver inte vara dåligt, inte i mitt fall. Jag har inte varit den som är expert på att visa HUR mycket det betyder att den personen finns. Det vet jag. Det inte alla gånger jag faktiskt kan visa vad jag känner. Trots att det finns så mycket att visa.

Jag kan inte säga hur tacksam jag är att den här personen finns i mitt liv och har givit mig otroligt härliga minnen, gapskratt tills man grinar och härliga framtidsplaner. Vi har även, gråtit i floder tillsammans, bråkat och tjafsat, blivit sams i nästa sekund, krigat och alltid vänt och kommit tillbaka, stöttat varandra, pratat allvar och snackat i nattmössan, legat på varsin soffa och nästan tävlat om vem som kan äta mest, ja listan kan göras milslång. Och längre kommer den bli.

Jag hoppas att flera har det så bra som jag. Jag är otroligt lyckligt lottad att en sådan person finns hos mig. Självklart har jag många fler som jag värderar högt, men ingenting kan jämföras med detta.

Personen jag pratar om är en vän jag lärde känna ett kort tag efter att jag flyttat till oslo. Vi hittade inte varandra direkt, men det tog inte lång tid innan vi bara klickade. Ju mer vi umgicks och lärde känna varandra insåg vi hur likasinnade vi var. Sedan dess har det bara fortsatt.

Kan inte begära någonting mer, jag har allt. Den det handlar om är självklart min fantastiska sambo, Vegard, den storebror jag aldrig fick.

Tack för att du är du, och att vi hittade den vänskap vi har idag. Du är bäst.