mellan två länder.

Även om tankar och funderingar är precis överallt och ingenstans så är det många andra saker som pö om pö faller på plats. Vissa motvilligt och andra inte.
Mycket blir verklighet. Sådant som varit uppskjutet av olika anledningar och av vilja måste jag ta tag i. Har varit på skatteverket och skrivit in mig i sverige igen. Mycket blandade känslor.
Att vara mellan två länder är inte riktigt samma sak som att vara mellan två jobb. Topparna och dalarna är mycket djupare av att vara mellan två länder. Jag har känt på båda delar.
Det är den tyngsta signatur jag någonsin skrivit när jag skrev på papperna för folkbokföring i sverige. Märkligt nog tog det mig en längre tid att skriva mig i norge också. Men det var mer en rädsla över vad man "förlorar" i sverige om man gör en sådan sak. Men fick ganska snart klart för mig att det var lika med noll. Drog större fördelar med att vara tills vidare bosatt i norge. Efter det blev allt väldigt solklart och något enklare.
Så den här delen att komma tillbaka "på riktigt" var mycket värre. Även om jag egentligen redan varit här i 6 månader och kunnat vänja mig vid tanken. Så har jag ju inte trott på det. Delvis för att det bara skulle vara i en period och delvis för att jag känner mig hemma i oslo.
Och nästa tunga steg kommer redan nu i veckan. På fredag åker nämligen jag och pappa över till oslo för att köra hem mitt flyttlass.. Det är något jag fasar för! Jag vill ju givetvis ha hit alla mina saker då jag fortfarande har enbart den stackars resväskan med kläder och saker jag kom hit med i mitten på april. Sover i en gästsäng och har inga vinterkläder. Men samtidigt är det de största beviset på att det kapitlet är avslutat. Och det vill inte jag. Det blir alldeles för tydligt. Mitt liv i oslo blir plötsligt något mer än bara på hold. Visst nu är det ju ingen som säger att man absolut inte kan flytta tillbaka men som det ser ut nu lär det i sådana fall dröja. Men nya kapitel ska skrivas och ett är avslutat. Det är vägen i livet.
Det här med att vänja sig vid att vara åter i sverige vet jag inte om jag kommer att göra fullt ut. Jag trivs ju inte speciellt bra här. Känner mig bättre placerad i oslo än här. Men för att göra det absolut bästa utav det och för att trivas till det yttersta har jag MYCKET att tacka handbollen för. Är det något jag är glad över att jag återupptagit så är det handbollen! Och att jag har hamnat i ett kanon lag!
Är det någon gång jag känner en eufori och lycka så är det när man får svettas lite och snöra på sig ett par risiga handbollsskor som blir lagom klistriga av utförandet. Trodde inte att jag skulle tycka att det var så kul med handboll igen. Var ju enormt mätt på det när jag flyttade från sverige för mer än 3 år sedan. Kanske var det EXAKT det jag behövde, den distansen för att känna så igen. Vem vet, jag kanske ledsnar om 6 månader igen. Men då får jag baske mig göra det också! För just nu känns det så sjukt roligt att vara tillbaka på banan igen och kriga lite! Även om vägen tillbaka är längre än jag trott, så är det värt det.
 
 
 
 
En annan mycket bra sak med att vara tillbaka är ju givetvis familjen. Men också vännerna. Trots att jag faktiskt inte bott här på över 3 år så känns det lite som att man knappt varit borta. Vännerna finns ändå där. Och det sätter jag väldigt stort pris på! För vem är man utan sina vänner? Jag skulle vara noll och ingenting iallafall. Så jag hoppas och tror att dom vet hur mycket jag uppskattar deras existens och förståelse för vilket jobb jag valt. Är knappast tillgänglig hela tiden. Men det är väl bara ett bevis på riktiga vänner helt enkelt.
För jobbet för mig betyder otroligt mycket! Även om det är sjukt tungt att ha lämnat två väldigt härliga och bra jobb i oslo så är detta en ny utmaning och upplevese om något. För att utvecklas ska man väl pressa sig själv. Och det gör jag nu! Kanske ger det även resultat i framtiden. Ett resultat är ju att man faktiskt fick en fast tjänst. Det är ett stort mål som jag inte ens trodde jag skulle uppnå.
Så tack vänner och familj för förståelse med tider och hårt arbete! Och jag har ju knappast mer tid till övers nu när handbollen tar upp i stort sett resten av min lediga tid. Med all rätt.
 
 
Dagens musik; Veronica Maggio - Hela huset
 
 
 
 
 
och det är en lång väg ner, och jag skulle aldrig ramla mer...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback