Vi tillbringade endast 4 timmar på ikea faktistk, med matpaus, vilket jag är väldigt förvånad över. Trodde helt ärligt att det skulle dröja längre med alla våra planer osv. Men det var nog lika bra att det gick fort.

Eirik kom vid 11 tiden imorse för att äta frukost med oss innan vi skulle dra iväg. Vi fick även med oss Tobbe som skulle köpa lite sängkläder. Och Eirik skulle köpa ljus och en stekpanna. Ingen gick ut därifrån med att ha köpt endast det dom skulle.

Förutom vi då. Men vi tog priset över alla dock. Kvittot blev lätt en halvmeter långt. Fy satan! Men shit så fint vi har fått nu också. Kunde absolut inte blivit bättre! Jag är så glad att jag vill grina! Mer hemtrevligt hem får man nog leta efter.

Vi har just haft Gunnar över på lite middag och visning av våran lägenhet. Han sa att det var riktigt hemtrevligt och att han fick lite känslan som man hade när man var liten och var hemma hos sina föräldrar. Och han har helt rätt! Det stämmer på pricken in! Kunde nästan inte sagt det bättre själv.

Men i all glädje så kommer alltid något trist. Jag har precis skypat med min alldeles fantastiska pappilu. Det i sig är inte alls trist, snarare tvärtom! Skype är världens bästa uppfinning!

Men på fredagkväll åker han, återigen, iväg för att jobba på ett gigantiskt kryssningsfartyg men nu i karibien i 7 veckor. Låter självklart helt fantastiskt bara det! Men han har ju som ni troligen vet att han varit iväg förr, 2 ggr.

Jag tycker att det är kul att han får uppleva allt detta och jobba med det, MEN det är alltid lite stress. För jag är ju inget fan av båtar. Vatten och det som hör till är min stora fobi. Jag diggar det inte alls. Och nu ska han iväg, igen.

Plus att det innebär att jag inte får prata med honom igen förens han är tillbaka. Förhoppningsvis befinner sig jag och vegard i sthlm i samma veva som han kommer hem. Det visar sig snart då vi bokat flygbiljetterna.

De andra gångerna han åkt iväg har jag fått vara på plats och säga hejdå. Men nu är jag här. Och det känns inte så kul, den klumpen i magen är inte att leka med.

Plus att jag nu inte är hemma och kan stötta mammilu som blir ensam med hushåll och allt det där. Och för vissa kanske det låter märkligt. Men det är det inte. Inte för mig. Det är bara så det är.

Just nu känns det som en liten down stämning blandat med den här känslan som är så bra efter allt.

Trodde bara inte det skulle kännas så trist att prata med honom ikväll. Jag vet att allt kommer gå bra, men ändå. Det är ju så speciellt allt det här. Men min pappilu är bäst, det ska han ha.

Trots detta är jag så glad för hur jag har det just nu. Många skulle säkert vilja byta med mig. Jag skulle vilja byta med mig.