Alltså att en semester som faktiskt är lång kan kännas både lång och kort på samma gång. Jag har ju bokat biljett hem till oslo igen efter min extrema sommar här i tumba. Och extrema menar jag inte allt kokos bananas vi hittat på utan snarare längden på vistelsen. För hel freaky saker har ju inte hänt. Och jag kan inte påstå att jag rest något.

Någon skulle säkert yttra sig; gud vilken trist semester! Och en annan; men det är väl mysigt! Personligen sätter jag inga ord på det utan jag låter det vara osagt. Kan iallafall säga att jag är glad att faktiskt få vara här när alla haft semester så man faktiskt hunnit träffats. Sedan vad man gjort av tiden är ju alltid lite olika.

Men ännu är inte tiden slut. Jag har faktiskt lite grann kvar. Alltid med blandade känslor. Samtidigt som ena sidan säger "usch så tråkigt att lämna alla igen" så kan jag ändå känna "fan va skönt det ska bli att komma hem till rutiner och jobb igen" Det är ju som sagt alltid så olika det där.

Jag har alltid samma ångest när jag åker härifrån och detsamma gäller faktiskt när jag ska lämna oslo. Aldrig är man ju nöjd. Så varför nu?

Ska försöka krama ur det sista ur den här stackars semestern innan slitet börjar igen. Hoppas solen orkar plocka fram lite strålar så energin är på max. Blir jobbigt att jobba i ett berg annars.