En längtan och grov saknad närmar sig med stor steg att minska till fantastisk glädje. Vi har räknat månader mycket länge sedan till veckor som blev dagar och vi är nu bara nere i timmar. Det är så himla stört, overkligt. En sådan konstig känsla, inte lik någon annan jag haft tidigare, aldrig någonsin. Men det är med en trygghet jag nu bara önskar att tiden kunde få gå LITE snabbare.
Vi ska alltså fara hemifrån runt kl 5 inatt/morgon för att hämta upp älskade pappilu. Borta i 8 ½ månad i varmavidder. Det kändes så naturligt att prata med honom idag och det har det inte gjort på hela tiden. Jag har alltid haft så mycket frågor, tankar och vill höra hur allt är men haft så himla lite tid att när man lagt på fortfarande knappt fattat att man pratat med honom. Idag var det annorlunda. Nästan som när han alltid ringde påvägen hem från jobbet för att kolla om något skulle handlas. Fast såklart var det ju inte så. Han talade om att dom skulle göra sista flygbytet och att han hade en packning som heter duga. Och även att dom fått en chock när dom satt på planet och fick veta att när dom skulle landa var det + 21 grader. Dom har inte haft kallare än +26 under hela sin vistelse (!) Så detta var ju självklart något dom reagerade på.
Själv kvittrade jag i telefonen över vårat härliga väder på +6 grader och man kan använda vårjackan på dagarna och det var bara föööör skönt. Fick ett burrande tillbaka kan jag säga. "Jätte varmt verkligen, va.. härligt" Ungefär. Haha. Lite kul hur det kan vara så olika.
Ska bli förbannat skönt att få hem farsgubben nu. Vi här hemma börjar bli otåliga. Eller okej för tillfället är jag helt ensam med små marsvinen. Då mammilu är iväg på lite fest och bruur är hos någon kompis.
Undrar om man kan sova alls inatt?

må dina dagar bli guld i ditt liv...