Idag trodde jag att jag skulle vara bakis men det slapp jag som tur var. Lunch med mammilu i centrum, handlade lite på bolaget inför lagfesten imorgon och lite mat hem.
Eftersom det är helt underbart väder idag så blev det helt enkelt till att gå ut och gå en sväng. Fixade min rygg hos kiropraktorn idag så jag får inte träna. Blä. Men ut och gå hindrar ingen mig för. Och hur skönt var det inte. Jag bara gick och gick helt plötsligt när jag kom hem hade det gått en timme. Not so bad.
Jag älskar att gå ut och gå med min rosa ipod. Jag hamnar på något vis i dvala och faller in i mina tankar, lyssar på musiken och bara går. Vissa klarar inte av sådant, men jag älskar det. Det blir liksom lite egen tid på ett helt annat sätt än om du sitter hemma och försöker tänka och rensa hjärnan. Jag gör det bäst med en promenad. Och idag var det behövligt och super skönt att få lufta tankarna lite. Iallafall jag hinner tänka väldigt mycket.
Tänkte bland annat på att det faktiskt inte är långt kvar innan jag åker, vad jag kommer sakna? Hur kommer mitt liv bli där? Kommer jag känna mig ensam? Kommer jag klara av det? Mycket sådana tankar flög runt.
Som jag och mammilu pratade om också, om 3 veckor (!!) kommer pappilu hem. Det är lite som en pirrande känsla i magen. Han har ju då inte varit hemma på 8 ½ månad. Det är bara sjukt.
Jag tänkte så himla mycket på allt och inget så nu känner jag en liten lättnad faktiskt. Nästan som att prata ut med någon.
Funderade också på det där med att falla in i sina egna tankar blir nästan som när man sitter och bloggar. Det känns lite som samma sak. Du släpper på tankar som du skriver ner men du säger det inte till någon fast du säger det till alla.
En ganska konstig tanke kanske men för mig är bloggandet och mina promenader bästa vänner.

75 dagar kvar.

för den där första gryningen i dina armar...