Jag trodde verkligen att det fanns ett ljus i tunneln som vi nu har gått igenom en längre tid, men tydligen inte. Att jag kunde ha så fel. Jag förstår inte.. Att jag inte har märkt det. Man blir så blind, verkligen. Känns som att vi står och väger vid stupet, antingen faller vi eller så är vi kvar på fastmark. Men det känns tyvärr som att stupet och fallet utför är mer lockande än att stå kvar och vara säker. Jag vet inte om det är någon idé men jag vill och gör allt för att stå kvar. Men vad vill du? Det är så svårt. Jag önskade, hoppades och trodde att den fastamarken var mer och mer stadig än stupet, men jag har tyvärr fallit tillbaka till osäkerheten och ovisheten.

Vad ska jag ta mig till? Jag är inte hel utan dig...