Varför ordnar det aldrig sig? Jag vill verkligen att allt ska ordna sig och bli bättre, ingenting kan nog bli som det varit men ett försök till att det ska bli så kan man ju alltid ge. Fast det gör vi ju... Jag vill inte ha någon annan eller något annat än oss. Vart jag än vänder mig så känns det som att jag får pikar om allt som har med det att göra. Hur gör man då? Släpper eller stannar. Jag tänker stanna och kämpa, jag vill verkligen ha dig bara dig. Jag kan inte se mig med någon annan just nu eller en längre framtid, och inte dig med någon annan heller för den delen.
Varför stämmer det här uttrycket så rätt? "Man vet inte vad man har förens man har förlorat det." Jag har inte förlorat något egentligen. Eller joo, det vi hade. Men jag har fortfarande dig på en skörtråd. Det är tungt att inte veta hur morgondagen ska bli. Man går försiktigt fram på tå för att se hur man ska gå till väga. Ingenting just nu verkar hjälpa. Varför? Jaa det vet jag inte, bara du som har svaren. På både gott och ont.
Jag hoppas och gör allt jag kan för att inte tråden ska gå av än. Vet inte hur jag skulle klara av en sådan situation, varken nu eller sen. Kanske värre om man går med den sköra tråden en längre tid, men vem vet?
Du ska veta att jag finns här så länge du ber mig att stanna.

Just take a breath and softly say goodbye...